Jag skriver

Jag och vi har väntat.
På ett mirakel som vi kanske inte trodde på, men som vi aldrig släppte hoppet om.
För mig är du alltid rösten som aldrig tystnar, vännen som alltid hade ett leende i bakfickan och som alltid fanns där.
I dag försvann du.
Men du finns alltid kvar.

Välkommen till min ankdamm, där som det då och då blåser kuling, för att emellanåt skifta till ljummen bris. Det har till och med hänt att hela havet har stormat.
Inget mer med det.
Kritikerna har ställt sig på rad, laddat kanonerna och låtit krutröken fylla omgivningen. Det sticker i näsan, svider i hjärtat. Eller inte.
Jag tar det lika lätt och rätt som med alla andra bekymmer, de som kan skjutas på till morgondagen eller viftas bort med ett "det spelar ingen roll, det kommer bättre dagar".
Om du rullar till bloggens ursprungsmeddelande finns en slags programförklaring över vad denna sida ska handla om.
Jag har inte bråttom. Och jag kommer tillbaka.

"60 procent av alla människor i Slovakien är katoliker. Det finns med andra ord mycket arbete att göra där nere."

Karl-Johan är läkare, bor ensam i ett hus ute på en ö vid den svenska västkusten, och komposterar allt grönt avfall.
- Det blir ju inte så mycket på bara en person, konstaterar han.
När han tagit plats vid den bortre änden av ett rustikt träbord i matsalen lutar han sig framåt i en offensiv ställning, drar på ena mungipan och säger kort:
- Jag älskar att ta del av olika människoöden.
Hans ord samsas med tonerna från två stora högtalare i silverfärg som placerats mot en vägg i det lilla rummet. Några tända ljus flackar, men Karl-Johans blick är stadigt fäst mot åhörarna. Rösten är djup och under två buskiga ögonbryn - som inte tappat i färg trots stigande ålder - gömmer sig två vänliga ögon som sett mycket.
Människoödena han talar om möter han oftast på sin arbetsplats en kortare biltur bort. Ibland väljer han att cykla en bit av sträckan.
- Vissa är fantastiskt bra på att berätta historier.
Han talar varmt om sina patienter. När han berättar sin egen historia förstår man snart att han själv är en oerhört god och van lyssnare.
- Framförallt människor ur den äldre generationen har mycket att berätta, om hur det var förr och hur de ser på saker nu. Det måste man ta vara på.
Om den egna bakgrunden är han fåordig. En bortskalad och närmast neutral dialekt avslöjar lite om var rötterna finns.
- Jag är uppväxt i Uppsala, men vi flyttade runt en del när jag var barn.
På frågan om han är läkarson skrattar han bekräftande och blottar ett leende som är ärligt. Frågorna är fler än svaren, och nyfikenheten omättbart stor. Människor berör honom.
Han höjer sitt glas, skålar och möter de båda middagsgästernas blickar. Under läppen vilar inte mindre än tre påsar portionssnus.
När han skrapat i sig efterrätten bestående av gräddglass och apelsinchoklad lutar han sig bakåt i stolen. Positionen är defensiv, och Karl-Johan redo att anta den rutinerade rollen som lyssnare på nytt.

Slitna jeans, som en gång varit mörka, en brun moccajacka, oknutna vita sneakers och en grön piké med uppknäppta knappar och fläckar i skiftande kulörer. Mannen satt på en parkbänk.
- Grabbar, i morgon klockan 14 skjuter jag mig själv.
Metallkapsylen träffade asfalten och var det sista vi hörde innan vi lämnade platsen.

Du är duktig, driftig, fin och snäll.
Ta åt dig av det.

Vad skulle du helst av all vilja göra just nu?
Vad är det bästa som har hänt dig i dag?

Finstilt: Notera att jag ännu inte sökt patent på frågorna, och att det just därför går alldeles utmärkt att låna dem en tid.

Det är något visst med myntfacket i parkeringsautomaten.
Människorna som passerar förbi rutan gör samma sak med automaten.
Med den enda skillnaden att de stannar till vid automaten.
För det är på samma sätt som det är med härskarringen i Sagan om Ringen. Folk är där, fingrar lite lätt och hoppas längtande på att belönas.

x-7=83.
30 oktober.